Svensk liberalism i sitt esse

I en notis på Expressens frihetliga (?) ledarsida får vi återigen en glimt av hur maktdelningen familj-stat bör se ut folkpartiliberalt Sverige. Folkpartiets kvinnoförbund vill nämligen driva kravet om en tredelad föräldraförsäkring, där en tredjedel viks för mamman, en tredjedel för pappan och en tredjedel får man själva besluta över. Ledarsidan hurrar och menar att det är ett förslag som alla partier bör kunna ställa sig bakom. I min värld, och förhoppningvis även fortsatt i kristdemokraternas värld, så kommer aldrig en tredjedels makt åt föräldrar och två tredjedelars makt åt staten ses som något frihetligt. Därtill kan jag tycka att det är ganska oroväckande att kvoteringsiver och politisk klåfingrighet börjar få fäste inom svensk borgerlighet. Skulle vi inte utgöra en enad kraft mot sådant trams?

Läs mer om FP-kvinnornas förslag här. Notera att det här är bara början. Deras slutmål är att även den tredjedel frihet som finns kvar i detta förslag så småningom skall bort.

Weimers om den urspårade konsten

Charlie Weimers vädrar idag sin irritation över och avsmak för konstfacks och Anna Odells huvudlösa agerande. Bra, för då kan jag ägna mig åt annat.

Han skriver bland annat:

Vi utanför det svenska konstetablissemanget frågar oss naturligtvis varför konststuderanden själv eller Konstfack fortfarande inte utlovat betalning av sjukhusräkningen, eller varför Anna Odell inte har bett om ursäkt offentligt för sitt agerande. Frågorna är ärligt ställda, eftersom de flesta utanför Konstfack inte är nihilister. Vi är ganska många här ute som tror att det finns rätt och fel. Vi tror att ett civiliserat samhälle behöver spelregler mellan människor. Vi tycker att Anna Odells agerande är åt helvete. När ledningen för Konstfack ivrigt försvarar Anna Odells projekt ger de inte bara uttryck för en likgiltighet inför människans moraliska ansvar för sina handlingar, utan det blir också en plädering för en konst vars själva kärna utgörs av ett vakuum. Studenterna på Konstfack uppmanas ”skapa förskjutningar eller förändringar inom uppfattningarna”, i god kulturradikal anda.

Jag är faktiskt besviken, Else-Marie!

Detta gör mig förbannad.

I kristdemokraternas principprogram beskrivs utförligt och tydligt att partiet är icke-konfessionellt. Skillnad görs med andra ord mellan vad som är religion och vad som är politik. Dessa skall icke sammanblandas. Punkt.

Denna grundläggande åtskillnad råder det bred samstämmighet kring inom partiet. Visst finns det fall där vissa gräsrötter inte till fullo är införstådda med denna distinktion, men dessa är som tur är försvinnande få.

Som aktiv i partiets ungdomsförbund har jag oräkneliga gånger fått förklara för elever jag möter att ingen kommer att avkrävas på någon trosbekännelse när man väljer att ta steget och bli medlem. Det handlar om att ställa sig bakom den kristdemokratiska ideologin, och inget annat.

Jag är personligen inte kristen. När jag valde att bli medlem för sju år sedan var jag därför också angelägen om att få tydliga besked om att religionen inte sammanblandades med politiken. Jag har heller inte haft någon direkt anledning till att vara orolig.

Ett av partiets stora problem är just att fördomar försvårar för åsiktfränder att söka sig till oss. De väljer oftast istället moddsen med motiveringen att jag är inte kristen. Detta är ett problem som är svårt att tackla. Men inget omöjligt sådant.

Problemet blir dock bannemej inte lindrigare när en av våra riksdagsledamöter, som rimligen borde ha principprogrammet vid nattduksbordet, fiskar media på en åsikt som ur många aspekter är galen. (Ta bara en sådan grundläggande sak som att Reinfeldt själv inte är kristen.) Hägglund bör , för det första, omedelbart tillrättavisa personen i fråga (det har han ju visat sig kapabel till). För det andra tydligt redogöra för partiets egentliga hållning.

Dessutom kan det vara läge att åter igen plocka fram en gammal klassiker.

( alf_munken4)

Börja med att lägga den i riksdagsgruppens fikarum. Eller i alla fall i någons postfack.

The neighborhood bully

The neighborhood bully been driven out of every land,
He’s wandered the earth an exiled man.
Seen his family scattered, his people hounded and torn,
He’s always on trial for just being born.
He’s the neighborhood bully.

Well, he knocked out a lynch mob, he was criticized,
Old women condemned him, said he should apologize.
Then he destroyed a bomb factory, nobody was glad.
The bombs were meant for him.
He was supposed to feel bad.
He’s the neighborhood bully.

- Bob Dylan, 1983

Har 26 år verkligen passerat?

Jag gillar inte att politisera Dylan. Jag vägrar stämpla honom som det ena eller det andra (sjukt skicklig lyriker givetvis undantaget). Texten är ändock tänkvärd.

Helt jävla otroligt!

Inom den offentliga byråkratin är allt möjligt. Skolkocken Niclas i Kungsbacka får kritik från ansvariga tjänstemän. Det kan ju vara i sin ordning. Att gratinera pasta med golvskit eller servera halvkokta potatisar är inte lämpligt i en skolmatsbespisning. Detta gäller dock inte Niclas fall. Hans brott mot yrkeskoden är ett annat. Niclas lagar nämligen alldeles för bra mat.

Jag säger det en gång till: för bra mat.

Niclas är nu ifrågasatt från förvaltningens håll. Känns som ifrågasättandet istället borde riktas mot hans kollegor. Men nej, inte i Sverige, här lever sossen kvar oavsett tillfällig politisk majoritet.

Läst hos: Erixon

Att banta den redan undernärde

Så var det kanske dags igen. Den redan undernärde skall få ytterliggare några kilon avskalade. Men det är klart, ofreden lär ju aldrig nå oss eller våra kringmarker igen. Det lär oss historien. Men om den mot all förmodan gör det, så lär en återuppbyggnad ändå gå i en handvändning.

Jag har ingenting emot att minimera statsbudgetens utgifter. Tvärtom, jag ser det som ytterst angeläget för att skapa utrymme åt samhället att verka. I denna kalkyl ingår dock inte statens mest grundläggande delar, dvs de som handlar om att skydda och upprätthålla människovärdet inom vårt lands gränser.

Ett rättsväsende som straffar brottslingar och en försvarsmakt  som  i alla fall till viss del kan mota yttre hot, är saker som jag gärna ger slantar till. Jag tror inte att jag är helt ensam om det.

Överlevnadstipsen haglar

Och jag sympatiserar med den tydligt återkommande essensen i majoriteten av dem. Det jag syftar på är alla hjälpsamma externa röster som riktas till Kristdemokraterna. Essensen jag talar om är ungefär denna: Sverige har tre socialliberala partier. Kristdemokraterna visar tecken på att också vilja bli en del av denna socialliberala gemenskap. Där finns, logiskt nog, ingen plats över. Däremot står den traditionellt borgerliga scenen oroväckande tom. Slutsats: KD bör sluta flirta med socialliberalismen och entra den tomma scenen.

Vore detta att göra våld på sig själv? Icke. Jag menar att en tydligare borgerlig profilering utan tvekan ryms inom sfären för den kristdemokratiska ideologin. Däremot kommer antagligen ett vurmande för till exempel tryggare familjer, starkare försvar och tydligare moral att dissas av Expressens ledarredaktion. Men det kan jag leva med. Det borde partiet också kunna, för annars riskerar vi att inte leva alls efter 2010.

Tips i all sin enkelhet: Börja med att kräva sänkta marginalskatter. Det går bra att göra det redan imorgon.