Slösurfande skall inte underskattas. Fann idag en intressant artikel skriven av Åhus-sonen Roland Poirier Martinsson. Artikeln är daterad 10 april i år och jag kan inte fatta hur den kan ha gått mig förbi så här länge. Roland skriver om vänsterns vilja att påklistra Bob Dylan politiska åsikter och använda honom som någon form av kulturell ikon för deras politiska diskurs. Föga konstigt, förvisso, då Dylans förmåga att producera briljanta låttexter inte kan underskattas. Problemet är bara att Dylan inte låter sig politiseras. Dylan vägrade gång efter annan att ställa upp vid antikrigsrörelsens Vietnamdemostrationer. Epitetet protestsångare fnös han åt så fort det kan på tal. Roland PM skriver:
Ett problem är att Dylan inte är vänstervriden. I en intervju berättar han om sin olust inför en vänster som, så angelägen att visa medkänsla, reducerar svarta individer till medlemmar av en utsatt grupp med särskild hudfärg. När han kritiserades för att tiga om Vietnamkriget sade han: ”Hur vet du att jag inte är för kriget?” I Palestinakonflikten står han på Israels sida. Feminismen tycks han betrakta som en kuriös modefluga. Han är motståndare till abort och accepterar dödstraff.
Det viktigaste Roland PM för fram är dock att Dylan inte låter sig politiseras. Och i likhet med Roland PM så tar jag vänsterns politisering av Dylan som en personlig förolämpning.
Edmund Stoiber håller tal inför de bayerska kristdemokraterna. Talet rör de tyska miljöpartisterna förslag om att införa fem muslimska helgdagar i tysk lagstiftning. Stoiber är inte helt övertygad om förslagets riktighet.
Under 1960-talet, till följd av intensifierad debatt kring den då rådande bostadsbristen, kom 1940-talets hyresregleringsform att ersättas av ett så kallat bruksvärdessystem, som innebär att hyrorna i det privata beståndet ej får överskrida hyrorna i ekvivalent allmännyttigt bestånd. Hyrorna i allmännyttiga bostäder skulle sättas på kostnadsbasis, vilket i praktiken har lett till en hyressplittring där hyresnivån i stor grad är bestämt av byggnadsåret. Konsekvensen av detta är att det privatabostadsbyggandet av hyreslägenheter i stort sett har upphört. Dagens alarmerande bostadsbrist är en direkt konsekvens av detta sjukt sönderreglerade system.
En rimlig väg att gå för att råda bot på denna sjuka situation är, enligt mig och enligt KDU, att på sikt införa marknadshyror. Detta innebär att dagens godtyckliga och snedvridna prissättningsprinciper läggs åt sidan och utbud och efterfrågan får styra priset. Punkt.
Detta är inget konstigt, främmande eller för den delen farligt. Så fungerar prissättningen av de flesta produkter. Nybyggnation möjliggörs först när hyror får tas ut som täcker kostnaderna. Annorlunda uttryckt så kan efterfrågeöverskottet mötas först när vi tar bort den rådande prisregleringen.
Ett vanligt argument mot marknadshyror är att vi skulle få en segregerad bostadsmarknad. Detta är ett delvis tomt argument då dagens system är en av de största bovarna i segregationsdramat. För det första byggs nästan inget nytt i centrala stadsdelar, vilket gör att nyinflyttade oftast är hänvisade till utkanterna. För det andra sitter många äldre på omotiverat stora och sjukligt billiga centrala lägenheter som de inte har någon anledning att överge. Vi ser således en åldersegregation där de som inte kan ärva, eller via kontakter få tag på, centrala lägenheter, är hänvisade till annat. Annat innebär påfallande ofta den svarta marknaden eller förorten (som i vissa fall har dyrare hyror på jämbördiga lägenheter!).
Jag ser mycket hellre ett system där kapital och preferenser går före tillfälligheter som kontakter på den svarta marknaden. Idag är det tvärtom. Inför marknadshyror!
De ytterst få gånger jag hör eller ser något komma från Kristdemokratiska Kvinnoförbundet så andas det alltid kollektivism och kvoteringsvurmande. Så även denna gång. Den gode Engström, förbundets ordförande, menar bland annat att samtliga Kd-listor i kommande val skall toppas av kvinnor. En viss programledare på TV8 sitter ensam och applåderar.
Vidare så kritiserar Engström vårdnadsbidraget. Har kvinnoförbundet inget annat att driva än uppfattningar som går stick i stäv med partiets kärnfrågor? Vad är syftet med kvinnoförbundet överhuvudtaget?
Skatt är per definition konfiskation av privat egendom. Emellertid har du och jag genom den svenska representativa demokratin valt ett system där vi avstår från en del av våra resurser för att staten ska ge oss något tillbaka som vi på egen hand inte kan och/eller vill ordna. Detta är en i grunden god ordning, men det förutsätter också den tillämpas med aktsamhet för att vinna bibehållen legitimitet. När folks surt förvärvade pengar går till att finansiera perifera nisch – projekt såsom slipstensmuseer och kommunala bowlinghallar (tack Martin Borgs), menar i alla fall jag att den moraliska gränsen är överträdd. Uppenbarligen delar inte alla denna syn med mig.Hur som helst, den borgerliga regeringen har nu sänkt inkomstskattenivån i två omgångar. Utifrån den ovan förda diskussionen tycker jag givetvis att det här bra. Att det därtill också skapar incitament för folk att gå från bidrag till arbete är naturligtvis inte heller fy skam. Vad jag saknar är dock en diskussion kring formen för skatteuttag på inkomster.
Dagens progressiva skattesystem omhuldas inte bara på vänsterflanken. Den borgerliga regeringen försvarar sorgligt nog också progressiviteten. Detta är ett trovärdighetsproblem för en regering som säger sig hävda arbetslinjen. Ett progressivt skattesystem är nämligen de facto en straffbeskattning på arbete. En arbetare som tjänar 25 000 kronor i månaden, och som önskar jobba lite mer, straffbeskattas med 20 extra procentenheter när inkomsten överstiger 26 475 kronor i månaden. Enligt min mening är detta kontraproduktivt, orättvist och signalerar att extra slit inte skall löna sig.
KDU vill se ett platt inkomstskattesystem. Det innebär att extraskatt på förvärvsinkomster i form av statlig inkomstskatt och värnskatt avskaffas. Oavsett inkomst tas samma procent skatt ut för alla. Förtjänsterna med detta är många. Det gör det enklare för den enskilde att påverka sin egen situation genom arbete. Möjligheterna att röra sig i inkomsthierarkin ökar. Improduktiv skatteplanering, svartarbete och skattefusk motverkas. I förlängningen skapas bättre förutsättningar för ekonomiska framsteg, tillväxt och välstånd. Och, icke att förringa; vi får ett skattesystem som präglas av rättvisa.
Jag har inte mycket till övers för Kristianstadsbladets ledarspalt. Detta beror till viss del på att den är en partimegafon å Folkpartiets vägnar, och att jag, som bekant, inte är den största av ”fan” till Folkpartiets gärning i svensk politik. Men det beror därtill också på den ogenanta och onyanserade ton som ledarskribenterna allt för ofta ger uttryck för. Ett absolut lågvattenmärke var när man titulerade Michael Anefur, tidigare gruppledare för Kd i Kristianstad, som ”prästen som sålt sin själ”.
Nu fortsätter Kristianstadsbladets ledarsida sin onyanserade offensiv mot allt vad kristdemokrati heter. I gårdagens ledare varvades felaktigheter och överdrifter i en enda oanständighetens röra.
Bland annat påstås att Kd är ett konfessioniellt parti. Innebörden av begreppet konfessionellt, om ledarsidan månne har missat detta, är trosbekännande. Underförstått menar alltså ledarsidan att Kd bekänner sig till den kristna tron (för att partiet grundar sin politik på kristna värderingar, eller vaddå?). Att det sedan går att läsa i partiets demokratiskt antagna partiprogram att partiet gör åtskillnad mellan religion och politik, och att det är de kristna värderingarna och inte den kristna tron man bekänner sig till, tycks vara helt och hållet skitsamma. Sålänge politiska motståndare kan etiketteras på ett sätt som behagar Kristianstadsbladets ledarsida så tycks verkligheten vara ett sekundärt fenomen värt att kompromissa bort. Håll utkik, fler klavertramp är säkerligen att vänta!
Det var med tämligen stort intresse jag följde valutgången i Danmark i tisdags. Och resultatet följde lyckligtvis de signaler som opinionsundersökningar signalerat tiden innan valdagen; danskarna önskade förlängt borgerligt styre, huvudstadens sedvanliga vänstervridning till trots.
Politiken i det närmsta av grannländer fascinerar genom dess säregenhet. Ett par jättekliv från min studentlya i Lund möts man av en politisk situation som är ganska olik den svenska. Vi ser en huvudstad med en socialistisk fristad och områden där extremvänstern (läs Enhetslistan och SF) erhåller helt uppåt väggarna starkt stöd. Vi ser ett kristdemokratiskt parti som betecknar sig som borgerliga, men som samtidigt väljer att stödja en vänsterallians innehållande partier som betecknar sig som marxistiska. Undra varför danska Kd endast erhöll 0,9 procent av väljarnas stöd!? Vi ser en borgerlighet som inte ens under goda ekonomiska förhållanden kan lova skattesänkningar, detta trots att landet har ett av världens högsta skattetryck.
Men i myllret av vänsterextremism, kollektivism och udda agerande kristdemokrater finnes i alla fall en ljusglimt värd att nämna; Konservative Folkeparti, med Bendt Bendtsen vid rodret. Vid partiledarträffen på valnatten i Christiansborg var Bendt Bendtsen ensam om att påtala vikten av ett minskat skattetryck framöver. Låt oss hoppas att Bendt och hans 17 partikamrater får gehör för åtminstone några frihetsreformer i det danska folketinget. Tyvärr ser det dock inte helt ljust ut.
