The neighborhood bully

The neighborhood bully been driven out of every land,
He’s wandered the earth an exiled man.
Seen his family scattered, his people hounded and torn,
He’s always on trial for just being born.
He’s the neighborhood bully.

Well, he knocked out a lynch mob, he was criticized,
Old women condemned him, said he should apologize.
Then he destroyed a bomb factory, nobody was glad.
The bombs were meant for him.
He was supposed to feel bad.
He’s the neighborhood bully.

- Bob Dylan, 1983

Har 26 år verkligen passerat?

Jag gillar inte att politisera Dylan. Jag vägrar stämpla honom som det ena eller det andra (sjukt skicklig lyriker givetvis undantaget). Texten är ändock tänkvärd.

Helt jävla otroligt!

Inom den offentliga byråkratin är allt möjligt. Skolkocken Niclas i Kungsbacka får kritik från ansvariga tjänstemän. Det kan ju vara i sin ordning. Att gratinera pasta med golvskit eller servera halvkokta potatisar är inte lämpligt i en skolmatsbespisning. Detta gäller dock inte Niclas fall. Hans brott mot yrkeskoden är ett annat. Niclas lagar nämligen alldeles för bra mat.

Jag säger det en gång till: för bra mat.

Niclas är nu ifrågasatt från förvaltningens håll. Känns som ifrågasättandet istället borde riktas mot hans kollegor. Men nej, inte i Sverige, här lever sossen kvar oavsett tillfällig politisk majoritet.

Läst hos: Erixon

Att banta den redan undernärde

Så var det kanske dags igen. Den redan undernärde skall få ytterliggare några kilon avskalade. Men det är klart, ofreden lär ju aldrig nå oss eller våra kringmarker igen. Det lär oss historien. Men om den mot all förmodan gör det, så lär en återuppbyggnad ändå gå i en handvändning.

Jag har ingenting emot att minimera statsbudgetens utgifter. Tvärtom, jag ser det som ytterst angeläget för att skapa utrymme åt samhället att verka. I denna kalkyl ingår dock inte statens mest grundläggande delar, dvs de som handlar om att skydda och upprätthålla människovärdet inom vårt lands gränser.

Ett rättsväsende som straffar brottslingar och en försvarsmakt  som  i alla fall till viss del kan mota yttre hot, är saker som jag gärna ger slantar till. Jag tror inte att jag är helt ensam om det.

Överlevnadstipsen haglar

Och jag sympatiserar med den tydligt återkommande essensen i majoriteten av dem. Det jag syftar på är alla hjälpsamma externa röster som riktas till Kristdemokraterna. Essensen jag talar om är ungefär denna: Sverige har tre socialliberala partier. Kristdemokraterna visar tecken på att också vilja bli en del av denna socialliberala gemenskap. Där finns, logiskt nog, ingen plats över. Däremot står den traditionellt borgerliga scenen oroväckande tom. Slutsats: KD bör sluta flirta med socialliberalismen och entra den tomma scenen.

Vore detta att göra våld på sig själv? Icke. Jag menar att en tydligare borgerlig profilering utan tvekan ryms inom sfären för den kristdemokratiska ideologin. Däremot kommer antagligen ett vurmande för till exempel tryggare familjer, starkare försvar och tydligare moral att dissas av Expressens ledarredaktion. Men det kan jag leva med. Det borde partiet också kunna, för annars riskerar vi att inte leva alls efter 2010.

Tips i all sin enkelhet: Börja med att kräva sänkta marginalskatter. Det går bra att göra det redan imorgon.