I en notis på Expressens frihetliga (?) ledarsida får vi återigen en glimt av hur maktdelningen familj-stat bör se ut folkpartiliberalt Sverige. Folkpartiets kvinnoförbund vill nämligen driva kravet om en tredelad föräldraförsäkring, där en tredjedel viks för mamman, en tredjedel för pappan och en tredjedel får man själva besluta över. Ledarsidan hurrar och menar att det är ett förslag som alla partier bör kunna ställa sig bakom. I min värld, och förhoppningvis även fortsatt i kristdemokraternas värld, så kommer aldrig en tredjedels makt åt föräldrar och två tredjedelars makt åt staten ses som något frihetligt. Därtill kan jag tycka att det är ganska oroväckande att kvoteringsiver och politisk klåfingrighet börjar få fäste inom svensk borgerlighet. Skulle vi inte utgöra en enad kraft mot sådant trams?
Läs mer om FP-kvinnornas förslag här. Notera att det här är bara början. Deras slutmål är att även den tredjedel frihet som finns kvar i detta förslag så småningom skall bort.
I kristdemokraternas principprogram beskrivs utförligt och tydligt att partiet är icke-konfessionellt. Skillnad görs med andra ord mellan vad som är religion och vad som är politik. Dessa skall icke sammanblandas. Punkt.
Denna grundläggande åtskillnad råder det bred samstämmighet kring inom partiet. Visst finns det fall där vissa gräsrötter inte till fullo är införstådda med denna distinktion, men dessa är som tur är försvinnande få.
Som aktiv i partiets ungdomsförbund har jag oräkneliga gånger fått förklara för elever jag möter att ingen kommer att avkrävas på någon trosbekännelse när man väljer att ta steget och bli medlem. Det handlar om att ställa sig bakom den kristdemokratiska ideologin, och inget annat.
Jag är personligen inte kristen. När jag valde att bli medlem för sju år sedan var jag därför också angelägen om att få tydliga besked om att religionen inte sammanblandades med politiken. Jag har heller inte haft någon direkt anledning till att vara orolig.
Ett av partiets stora problem är just att fördomar försvårar för åsiktfränder att söka sig till oss. De väljer oftast istället moddsen med motiveringen att jag är inte kristen. Detta är ett problem som är svårt att tackla. Men inget omöjligt sådant.
Problemet blir dock bannemej inte lindrigare när en av våra riksdagsledamöter, som rimligen borde ha principprogrammet vid nattduksbordet, fiskar media på en åsikt som ur många aspekter är galen. (Ta bara en sådan grundläggande sak som att Reinfeldt själv inte är kristen.) Hägglund bör , för det första, omedelbart tillrättavisa personen i fråga (det har han ju visat sig kapabel till). För det andra tydligt redogöra för partiets egentliga hållning.
Dessutom kan det vara läge att åter igen plocka fram en gammal klassiker.
Och jag sympatiserar med den tydligt återkommande essensen i majoriteten av dem. Det jag syftar på är alla hjälpsamma externa röster som riktas till Kristdemokraterna. Essensen jag talar om är ungefär denna: Sverige har tre socialliberala partier. Kristdemokraterna visar tecken på att också vilja bli en del av denna socialliberala gemenskap. Där finns, logiskt nog, ingen plats över. Däremot står den traditionellt borgerliga scenen oroväckande tom. Slutsats: KD bör sluta flirta med socialliberalismen och entra den tomma scenen.
Vore detta att göra våld på sig själv? Icke. Jag menar att en tydligare borgerlig profilering utan tvekan ryms inom sfären för den kristdemokratiska ideologin. Däremot kommer antagligen ett vurmande för till exempel tryggare familjer, starkare försvar och tydligare moral att dissas av Expressens ledarredaktion. Men det kan jag leva med. Det borde partiet också kunna, för annars riskerar vi att inte leva alls efter 2010.
Tips i all sin enkelhet: Börja med att kräva sänkta marginalskatter. Det går bra att göra det redan imorgon.
Efter årets kristdemokratiska riksting inställer sig frågan: var går gränsen för hur urvattnat något kan bli?
I ett läge då jag trodde att likriktningen inom svensk politik hade nått sin absoluta gräns, fick jag omedelbart svar på tal.
Kd är numera för höjd bensinskatt. Detta trots att vi hade sänkt bensinskatt som prioriterad valfråga. Kovändningen är inte bara ett gigantiskt hånfullt sätt att agera gentemot väljarkåren, det verkar även vara en del i en vidare strategi om att vilja vara som alla andra.
Besluten under kategorin ”det här är politiskt korrekt, och måste därför också vara politiskt och strategiskt bra”, var tyvärr lite väl många på årets riksting.
Jämställdhetsbonusen, en reform införd bara för att blidka folkpartisterna, är numera också kd-politik. Att sedan jämställdhetsbonusen ger uttryck för ett von oben – perspektiv på familjernas vardagsval och att vi rent ideologiskt inte borde applådera sådant, tycks vara strunt samma. Alla andra partier tycker ju det är bra, klart att vi ska hänga på.
LAS skall nu förändras så att ungdomar inte försvåras inträde på arbetsmarknaden. Detta är i grunden bra, men några vassa förslag på hur, som det från KDU om att låta tio anställda få undantas från turordningen, bifölls dock inte. Förståligt. Ingen annan står ju får något liknande. Klart vi inte ska framstå som udda.
Hela rikstinget utgjorde en stor glidning mot det mittenpolitiska fält som många andra partier redan samsas om. Detta är skitbra, om utplåning är målet.
Dagens svenska politik saknar helt ett tydligt borgerligt alternativ. Ingen tycks våga stå rakryggat för personligt ansvartagande, valfrihet och starka familjer när det börjar blåsa. Jag menar att kristdemokraterna skulle kunna spela denna rollen. det har vi visat förut. Men då måste vi våga stå upp för vår särart, samtidigt som vi vågar komma med nya förslag även om dessa möjligen retar upp vissa kultursideskribenter.
Med omsorg för partiets framtid hoppas jag att denna insikten snart också når partiledningen. Ett första steg vore att anställa någon som PJ Anders Linder.
Under föregående helg hade KDUs förbundsstyrelse sammanträde. Det blev ett mycket konstruktivt sådant. Bland annat enades vi om ett uttalande som uppmanar Kd att verka för en förändring av den ungdoms- och företagsfientliga Lagen om anställningsskydd. Läs pressmeddelandet här.
KRIX heter tydligen moderaternas kommunala rikskonferens. Från denna konferens hittade jag bilden ovan. Sloganen ”Närmare människor” känns ganska bekant för en kristdemokrat. I synnerhet om denna kristdemokrat kommer från Bayern.
Efter drygt ett halvårs arbete har KDUs nya logotype offentligjorts. Nu väntar en organisatorisk omställningsprocess där hemsidor och annat skall justeras i enlighet med logotypens utseende. Personligen är jag ytterst tillfreds med resultatet. Logotypen är enkel att känna igen och signalerar med önskvärd tydlighet förbundets politiska hemvist.
Av de amerikanska presidentkandidaterna är det nästintill idel demokrater som erhåller stöd av den svenska politiska eliten. De svenska partiledarna, från höger till vänster, är skrämmande eniga; det är endera Billary eller Barack som gäller. Svenska ledarredaktioner utgör heller inga undantag. Det är lätt att som svensk få uppfattningen att republikaner är något som katten släpat in.
Turligen så finns det några inom den svenska borgerligheten som nu tagit bladen från sina munnar och påpekat det tragiska i detta. Johan Ingerö, borgerlig debattör, och Charlie Weimers, tf förbundsordförande i KDU, är några av de få som, hör och häpnad, vågar säga att de vill se en republikan som president. Jag tycker de ger rimligaanledningar till varför:
Det handlar om att värna den öppna amerikanska ekonomin. Demokraternas ekonomiska protektionism vore direkt förödande för Sverige och många länder därtill. Inte nog med att demokraterna motsätter sig frihandelsavtalet CAFTA, utan även Bill Clintons NAFTA är föremål för omprövning.
Det handlar om Irak. Oavsett initial åsikt om huruvida kriget var rättfärdigt eller inte borde de flesta inse det direkt vedervärdiga och oansvariga i att, likt de demokratiska kandidaterna önskar, skicka hem trupperna innan ordingen är säkerställd . Att lämna spelfältet öppet för radikala islamistiska krafter i syfte att vinna billiga inrikespolitiska poänger är i alla fall inget jag kan klappa händerna åt.
Dessutom handlar det om, vilket inte är att förringa, ett försvar av låga skatter, liten stat och värnande av familjers och individers autonomi.
Därför håller jag tummarna för på Mccain. Ser på ansiktsboken att den moderate riksdagsmannen Fredrik Schulte håller med. Merparten av det svenska politiska etablissemanget gör tyvärr ett annat val. Som tur är saknar vi svenskar rösträtt den 4 november.
KDUs tillförordnade förbundordförande, Charlie Weimers, förde igår ett intressant samtal med Dick Erixon på Erixons nätradioprogram Frihetsjournalen. Samtalet handlade om Kristdemokraternas roll, eller kanske framför allt potentiella roll, i den politiska idédebatten. Hoppas att Hägglund och Co lyssnar till dessa överlag mycket kloka ord. Kristdemokraterna har en plats att fylla i svensk borgerlighet som man ännu inte fullt ut fyller.
Edmund Stoiber håller tal inför de bayerska kristdemokraterna. Talet rör de tyska miljöpartisterna förslag om att införa fem muslimska helgdagar i tysk lagstiftning. Stoiber är inte helt övertygad om förslagets riktighet.
Och jag sympatiserar med den tydligt återkommande essensen i majoriteten av dem. Det jag syftar på är alla hjälpsamma 
